Har inte så mycket mer att säga, ville bara säga hej för sista gången från min SA-turné. Igår var jag i Marievale igen. Mycket vadare, änder och hägrar. Nytt för denna gång här var Tjockfot, Skedstork och Vitvingad tärna.

Skäggtärnor och en vitvingad tärna

Brushane var den talrikaste fågeln i Marievale

Bronsibis i sin diskreta charm

Är inte riktigt hemma ännu. Har mellanlandat i Istanbul. Men snart, home sweet home 🙂

Lesser Flamingo

Idag är det min födelsedag. Jag fyller 65 år! Det är fan inte kul. Det var i o f s längesedan det var kul att bli ett år äldre men pensionärsfärdigheten ger ju kistfeeling. Huvva

Hursomhelst. Igår kom jag till Zaagkuilsdrift Bird Sanctuary and Lodge. Ett jättefint ställe på flera sätt. Dels är anläggningen välskött och fräsch och dels finns mycket fågel att se inom lodgeområdet. Det finns t ex tre olika gömslen varav ett fotogömsle vid ett vattenhål med grodperspektiv. Tyvärr verkar fåglarna hitta andra ställen att dricka på så jag fick roa mig med att fota trollsländor.

A dragonfly named Twister

Man kan undra varför svenska fåglar är så färglösa jämfört med de på södra halvklotet. I min första fågelbok, Björn Ursings Däggdjur och fåglar, var fåglarna som brukligt sorterade efter släktskap. Trastar, falkar, änder o s v, men på ett uppslag fanns våra så kallade praktfåglar; blåkråka, biätare, sommargylling och härfågel. De som var färgglada alltså. Här bara sprakar det över fälten med olika gula, blå och röda fåglar.

Great Blue-eared Starling, Village Weaver och Red Bishop

Jag hade fått tips om att det fanns mycket vadare som lätt kunde avsynas en mil ner längs floden som rinner genom landskapet här. Det har börjat torka ur här nu men där skulle det finnas gott om vatten kvar. Men det var om inte ett bomskott så en i varje fall en mindre besvikelse. Visst fanns det vatten och massor med fågel, men inga mudflats utan mest brantare banker och ytor täckta av näckrosor. Yellow-billed Stork, Purpurhöna, Svartvingad Vadarsvala och Black Heron in action var det roligaste där.

Kommentar: I klippets början säger jag Yellow-billed Heron, Stork ska det vara. Okommenterade arter är ett gång bronsibisar, några kohägrar och en silkeshäger som snabbt gås förbi. Men det är de svarta hägrarnas fiskemetod som är poängen här och som ses i slutet av klippet.

Jag har höjt ambitionen något nu när det gäller att arta de små bruna. La igår till Croaking Cisticola, Tawny-flanked Prinia och Great Sparrow till den avdelningen. Har nu slarvat bort mitt andra och sista par läsglasögon så om det saknas skärpa på vissa bilder nu så skyller jag på det.

Tawny-flanked Prinia

En sak som förundrar mig är konsten som hänger på väggarna här. Ni kanske kommer ihåg fasantavlan från Nylsvlei, den var ju mest mal placé. Men mer anmärkningsvärt är att de vanligaste motiven här är landskap som ser ut som gjorda av prins Eugen på MDMA.

Exempel på hötorgsexpressionistisk konst. Den här hänger på mitt rum. Hmm

Idag fyller jag som sagt år. Personalen kom med frukost klockan nio till gömslet jag satt i. Det kändes passande på fölsedan. Jag hade absolut inte uppmärksammat dem på denna tveksamt hedervärda dag utan det får ses som ett exempel på den service och den lyhördhet de visat på det här stället.

Idag var temat att kolla efter rovfåglar, biätare, svalor och annat mer högtflygande. En spaning jag gjort är att man ser ganska lite rovfåglar i luften här. Jag tror inte att det beror på att de är färre än i Sverige men varför vet jag inte. Funkar inte termiken på samma sätt här? Måste de spara på energin i värmen så att de mer sitter och spanar innan de slår till? Eller va? Jag såg en läcker svart form av Gabar Goshawk, några unga African Fish Eagle samt några glador på håll. Svåra fotolägen så ni får hålla tillgodo med denna bortflyende fiskörn:

African Fish Eagle

En intressant fågel är Dwarf Bittern, som man ser ganska mycket av nu och var den som jag visade en filmsnutt av med några ungar i sitt bo. Det är egentligen en ovanlig fågel här men den passar på att dra till något ställe för att häcka där det regnat mycket nyligen, och det har det här. Den är lik den mycket vanligare Green-backed Heron. Huvudteckningen är bra att kolla om man har en stående fågel. Kolla jämförelsen här::

Green-backed Heron till vänster och Dwarf Bittern till höger.

Nu har jag bara en övernattning kvar. Den enda dagen som jag inte bokat i förväg och för att kunna ha nå´n flexibilitet i mitt annars ganska tajta schema. Av den så gör jag en favorit i repris och åker strax ner till Nigel och övernattar för att då bara vara fem minuter från Marievale, haket med de myckna vadarna och Servalen.

African Sacred Ibis – alla är inte färggranna, men de här är heliga!

Tjing!

Här har jag tagit in på en isolerad lodge nära Nylsvlei Nature Reserve. Enkel standard, jag är enda gästen och allt är så där afrikanskt oklart med det mesta. Var ligger gaten till parken? När kan jag få mat? Kommer guiden hit eller jag dit?…Men hittills har allt löst sig. För grundinställningen verkar vara just den. Att det löser sig alltså.

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva området, lite som en blandning av Everglades i Florida och Vadadalen i Uppland, om vi byter ut växtligheten där till vad de kallar thornveldt här. Alltså ett savannliknande landskap med taggiga buskar och träd.

I går natt var det hett på rummet. Ingen AC och fläkten stannade när lyset slogs av. Öppnade kylskåpet ett tag för att tillföra någon svalka men kylaggregatet blev bara varmare när det märkte att kylan försvann.

Hursom dök guiden upp på lodgen i trots att jag fått anvisningar om att möta honom vid entrén till parken. Uppgiften var sedan att vandra till fots när min bil inte klarade terrängen längre, men istället hade han med sig ett mer terränggående fordon som vi använde. Det löste sig igen alltså.

Lilac-breasted Roller och dennes lunch

Sedan satte vi igång. Åkte kortare sträckor och gick ur bilen för att plocka målarter. Guidens alltså. Jag hade inte specat några särskilda önskningar, utom African Finfoot vilken jag inte uppfattade att vi ens försökte på. Mindre vanliga arter vi såg var Red-crested Korhaan, Barred Wren-babbler, Lesser Moorhen, Dwarf Bittern och Allen´s Gallinule.

Levaillant´s Cuckoo

Efter gårdagens utflykt var jag uppe i knappt 200 researter, inget clean sweep direkt. Det jag skyller på är att det är för varmt att vara ute efter lunch, vilket även fåglarna tycker, att jag behöver jobba några timmar per dag, måste undvika solstrålning  och att jag kanske är lite lat. Eller rättare sagt bekväm, och har kommit upp i den åldern att man vet hur man ska njuta av dagen istället för att mer nevrotiskt se skådningen som en kamp eller en tävling. Jag känner inte att jag tredje gången i landet nödvändigtvis ska behöva sortera ut alla arter sunbirds, svalor, vävare, barbetter eller alla dessa likartiga familjer, utan fokuserar istället på att fylla lifersluckor. Kvalitet framför kvalitet!

I ögonhöjd i en buske råkade vi springa på ett rede med ganska så färska ungar av Dwarf Bittern. Kan ni se hur många det är?

Fast lite lat är jag nog ändå. Tycker inte att tättingar är det roligaste, inte hemma heller, men jag ska skärpa till mig lite de sista dagarna och ta tag i LBJ:s*

I morse tog jag en sväng själv i parken. En del småplock längs vägen och ett par timmar i Jacana Hide.

Jacana Hide

Dvärgrördrom och Lesser Moorhen – Dvärgrördrommen smög jag mig på utanför gömslet men rörhönan fotade jag inne i det. Frön gömslets öppning fick jag även bild på en ladusvala som blivit kompis med kusinen White-throated Swallow:

Rufous-naped Lark – en av parkens karaktärsarter.

Det finns inga stora katter i parken men man måste ha koll på ormar, krokodiler och bufflar. De senare har kommunen fått för sig att plantera in. Jag tror att de försöker få det att bli lite mer safari style då det finns giraffer, sebror och diverse hjortdjur. Men bufflarna skrämmer skiten ur fågelskådarna och är förmodligen ett dåligt drag. I morse hade några dessutom rymt då staketen här inte är anpassade efter dem.

Woodland Kingfisher – en annan karaktärsart som man framförallt hör överallt. Ett högt träigt och genomträngande läte: ´chip-cherrrrrrrrr´

I dag bär det av ner till min sista destination, Zaagkuilsdrift Bird Sactuary and Lodge. Kombar nu google maps med en gammal hederlig vägatlas. Google får stora skälvan när jag närmar mig en vägtull och säger – ”om 800 meter, sväng vänster, sväng sedan vänster igen…” och sedan är jag plötsligt i tjotahejti. Har inte hittat hur man ändrar denna inställning så jag kopplar istället in google när jag kommit så nära jag kan i grova drag.

Brun Glada – eller mer sannolikt en Yellow-billed Kite, ungfåglarna är svåra att se skillnad på.

*LBJ är skådarslang för Little Brown Jobs, alltså ett gäng små enfärgade arter som ofta dessutom döljer sig lågt, eller högt, i vegetationen.

Serval – i bakgrunden en Black-headed Heron

Jag hängde på låset för att vara först in i reservatet. Grindvakterna släppte in mig t o m innan kassan öppnade. Jag var helt själv minst en timme innan några bullriga amerikaner äntrade haket,  vilket visade sig lönsamt. De skygga arterna drar sig undan direkt när folk börjar röra sig på området så jag fick obsar på flera av de mer blyga arterna, t ex Black Heron och Swainson´s Spurfowl. Som grädde på laxen fick jag även möte med en Serval. Den klev ut på vägen, stannade upp och gav mig ett nonchigt ögonkast och traskade lugnt bort en bit på vägen innan den dök in i växtligheten igen. Häftigt!

Fulvous Whistling Duck -blyga små ankor som ligger helt stilla och spelar osynliga.

Purple Heron

Det är hotter than hell mitt på da´n men morgon och kväll är mulna. Mulet gillar jag då jag fick ett ganska väl utvecklat malignt melanom bortopererat i höstas vilket stressar mig när solen är framme. Trots att jag smörjer mig och gör allt för att undgå solen går det inte helt.

Reed Cormorant

Mycket olika arter i våtmarken, även gott om vadare. Man kände sig som hemma bland. Talrikast var brushane och småsnäppa. Av ”svenskarna” fanns även grönbena samt spov- och gluttsnäppa. De enda afrikanska småvadarna jag såg var Kittliz´s och Three-banded Plover.

Pin-tailed Whydah

Klockan nio styr jag norrut mot Nylsvley och Dionynane Lodge för två nätter. Kommer fram till lunch men det för varmt att skåda nu. I morgon har jag en halvdag med guide för att få lite godis serverat.

Southern Pochard

I rummet hänger en gammal tavla som känns väldigt svensk, några fasaner i ett snöigt vinterlandskap. Var sitter den här? Måste fråga i morgon. Nu till kvällen kommer maten till rummet. Kanske för att jag är den enda gästan på lodgen. Jag får förmaning om att inte låta dörren stå öppen, vilket jag gjort hela dagen. Det finns ormar på området, säger hon. Hoppsan Kerstin, tar fram ficklampan för lite snake search innan nattningen.

Man kan höra mina upphetsade flämtningar i bakgrunden på filmklippet

Wakkerstroom – ser ut som Pampas i Sydamerika. Gräs och kossor överallt. Närmaste svenska biotop att någorlunda liknas vid är Schäferiängarna på Öland

Okej, när skrev jag senast? I torsdags efter gruppfotona på båten ja. Då hände väl inte så mycket mer än att vi partade loss lite grann. Och den här funkiga sköningen hade show 🙂

Fredag hände inte mycket värt att skryta om. Transferdag upp till Wakkerstroom. Google maps fintade mig långt upp på läktarn. Den skiljer dåligt på typ av väg varför jag för sent fann mig i en återvändsgrusväg långt från allfartsvägarna. Suck. Kom inte fram förrän efter mörkningen.

Det är rejäla åsk- och blixtoväder på kvällarna, nu till exempel. Det dånar och smäller och marken skälver, som om tredje världskriget voro kommet. Våra åskoväder i juli är en fjärt i rymden jämfört med det här. Här utan ljud från i natt:

Men fåglarna då? Jodå, igår var jag ute med den lokala guiden Lucky Ngwenya. På bilden nedan letar vi efter det enda paret Wattled Crane som finns här, men dippade den. Roliga arter var bl a Sekreterarfågel, Yellow-breasted Pipit, Blackwinged Lapwing, Pale-crowned Cisticola, Denham´s Bustard och Blue Korhaan.

Sekreterarfågel – på håll långt ner i en dal.

White-bellied Bustard – Det här är en lurig rackare. Ovanlig och trivs i det högre gräset vilket gör den svår att hitta.

Idag körde jag upp till Suikerbosrand. Mera gräsmark fast lite högre upp och mer busk- och blockmark. Inte riktigt min favvolokal, bara pjoddar och väldigt svårjobbat. En lifer lyckades jag skrapa ihop – Mountain Wheatear. Parken består av en 60 km lång rundslinga som jag såklart virrade till det i. Hann knappt komma ur parken innan stängningsdax. Till slut körde jag en smal enkelriktad väg och hoppades slippa möten, strax innan stängning borde ingen vara på väg upp.

Så här såg det ut:

Och så här kan det gå om man har ändå mer bråttom än jag.

En fågelfamilj som vi inte alls har i Sverige är widowbirds. Hanarna flyger omkring med långa dok släpande efter sig för att imponera på honorna. Lyckas även imponera på mig. Jag ska försöka filma den med det längsta släpet, Long-tailed Widowbird så ska ni får se hur det ser ut.

Red-collared Widowbird

Nu blir det våtmarker resten av veckan, börjar tröttna på allt gräs. Jag börjar i morgon bitti i Marievale. Hänger på låste klockan sex och kör några timmar för att sedan dra norrut upp till Nylsvley.

Nu stänger de alldeles strax av eler i hela Sydafrika. Folk snor så mycket kopparkabel så just nu har flera viktiga elstationer problem. En tillfällig lösning är att de i helgen har stängt av elen 2-3 timmar tre gånger om dan. För många blir det rejäla problem, t ex glassbarerna 😦

Då jag inte har Starlinkuppkopplingen kvar så blir det inga dagliga uppdateringar och kanske av mer summarisk karaktär. På vissa ställen är wi-fi:n så seg att det inte funkar alls.

Tjing!

Idag har jag mest sett till att allt är i ordning för Part II av min Sydafrikaturné. I morgon så har jag som de flesta andra bokat en transfer till King Shaka Airport i Durban. Men jag kliver inte på något flyg utan hämtar en hyrbil och drar norrut. Uppgraderade den idag med mobile wi-fi, hoppas att det betyder att jag får nå´n slags router och kan mapsa utan off-linekartor.

Med tanke på hur lite tid jag idag lagt på skådningen måste man nog säga att jag haft en väldans tur. När jag gick upp i morse strax innan sex började mina tyska hyttgrannar tjoa på balkongen om en Barau´s Petrel som drog 90 grader ut från båten i fören. Check på den. En bra stund senare på väg till frukost gick jag längs sidan på 7:an, där de flesta hänger, Tropical Shearwater och Shy Albatross typ på volley. Tillbaka i hytten och svarar undan mina sista jobbmail larmas Sottärna ut i vår messengertråd. David igen såklart. Den fick jag inte på samma fina silverfat utan fick slita ett tag, men efter en stund går tre stycken upp en bra bit över horisonten. Inhängt och klart 🙂

Frukost, lunch och middag

Runt 11-snåret besöker jag wellnessområdet. Riktigt fint ordnat där faktiskt. In på gymmet och körde lite försiktigt. Det är första gången jag kör ett pass sen operationen av min supraspinatusruptur. Det blev ett allroundpass med bl a en biceps curl som är bra för sträckskådare som kör utan finsk pinne*

Biceps curl – övningen kallas ”kikarn”

Sen var det att packa alla väskor och göra sig redo inför gruppfotot. Arret med alla på en gång gick ganska smidigt:

Gruppfoto med alla på båten

Värre blev det när svenskbilden skulle tas. Först uppe på läktaren, sen ner på scen, kamera sprang och hämtades…

Under tiden passade jag på att ta en bild av The Swedes, men utan att säga till att de skulle titta hit och säga cheese:

Svenskgänget

Exhibitionisten Gunnar kunde såklart inte hålla sig undan och fick sitt lystmäte här:

Guran Guran i sitt ässe

Nu tror jag folk passar på att göra av med sina drinkbiljetter. Måste ner och kolla…

* Finsk pinne är en ca 40 cm lång stång som man fäster på undersidan av handkikaren och håller sedan i stångens nederdel ungefär i midjehöjd och besparar på så vis statisk uttröttning i axlarna.

Teatro la Scala

Vi kryssar fortfarande i Söderhavet. Det tar ungefär 2,5 dygn att nå Marion Island, och lika lång tid tillbaka då, såklart. I land först fredag morgon. På ditvägen var det mycket uppdragna axlar och stirriga blickar som hastade omkring i korridorerna, nu är det nöjda leenden på lugna vana sjöben man möter.

Det finns en hel del att göra på båten förutom havsfågelspanande. Man kan t ex se ut över havet efter valar eller annat. Själv var jag tvungen att jobba en del i hytten idag, men har balkongdörren öppen och såg i alla fall en havssköldpadda kajka förbi. Även en ny researt – klykstjärtad stormsvala – las till listan.

Det finns även faciliteter i form av pooler, disco eller spa. Själv ska jag till gymmet i morgon. Många föredrag ges. Idag lyssnade jag på Peter Harrison, vår havsfågelsguru. Plats Teatro la Scala med plats för 1 123 pers. Han berättade om sitt liv. Han var ett föräldralöst barnhemsbarn men som växte upp, utbildade sig och började jobba som en tjänsteman i London.

Men en dag i början på 70-talet fick han nog och gav sig iväg på en sju års resa runt hela världen för att dokumentera och teckna havsfåglar. Av världens 434 havsfågelarter har han sett alla utom en. När han kom hem så ägnade han ytterligare fyra år åt att utveckla alla skisser och att skriva en bok – ”Seabirds, an identification guide”. Den kom ut 1983 och har tills nyligen varit vår havsfågelbibel. Förra året kom en nyreviderad version där han tagit hjälp av en förläggare och vår egen Hans Larsson som under 10 år jobbat med att teckna alla måsfåglar. Harrison har förutom arbetet med boken jobbat hårt med att rädda och bevara hotade arter. Han har för detta bl a fått Brittiska Imperieordern, i gott sällskap av t ex Sir David Atterborough. Vilken berättelse han gav oss! När han var klar fick han stående ovationer och inte ett öga var torrt.

På kvällen fick Gunnar Engblom lite feeling. Han jobbar sedan länge i Peru med företaget Kolibri Expedition där han arrangerar skådarresor. Men helst vill han uppträda under hans alter ego Guran Guran med egensnickrade 70-talslåtar. Sicken lirare:

Det är ett stort vemod och en lika stor tacksamhet som fyller mig nu när vi styr kosan mot fastlandet. Den här resan och de upplevelser den gett kommer alla här att bära med sig hela livet. Helt underbart!

Idag fick vi ytterligare ett halvvarv runt Marion Island innan stäven riktades mot Durban och fast mark. Det var dock betydligt kärvare idag med ett tuffare väder och inte fullt lika mycket flygfän i luften. För min egen del fyllde jag ändå en del luckor i form av Havslöpare och Blue Petrel. Vad det gäller prionerna fick jag dock ge tappt och det de flesta kallade dem och vad sannolikheten talade för var att i princip alla vi såg var Salvin´s Prion. Och då det häckar fem miljoner(!) av dessa fåglar här på Prince Edwardöarna och den hyfsat närbelägna ön Crozets Island är det ju inte så konstigt.

Salvin´s Prion

Trots blåst och kärvare förhållanden idag så var alla på tårna. Fågelskådare vet att slit och hopp är de drivkrafter som behövs och ger belöning:

Hursom kan man nu pusta ut lite. Konsolidera. Låta det sjunka in. Jag försökte dra ihop några av mina närmaste till att hitta några sköna fåtöljer att svalka strupen i. Men det var lättare sagt än gjort. Bums i bingen var det de flesta såg framför sig. Men då är det skönt att man har skåningarna. De vet att förena nytta med nöje. Se t ex David Erterius på bilden nedan, den största slitvargen av oss alla på båten. Han orkar ju knappt lyfta sin mojito från bordet efter att hållit igång 24/7 här sen vi kastade loss, men inte bangar han för det. Här vilar inga ledsna sparvar. Jag kanske ska flytta till Skåne istället för Öland…

Den bästa bilden på resan tycker jag sköts av Mikael Nord, fotografernas egen Wyatt Earp. Kolla:

Macaroni Penguin

Idag var vi framme vid Marion Island. Eller framme och framme, det här är en super restricted area där man inte får gå närmare än 12 sjömil(ca två landmil). Det är fyra arter som man då inte kan se härifrån men det allra mesta är ute och flaxar över havet. Och så det flög idag! Det här är himlen för en fågelskådare.

Jag såg bl a sex olika arter albatross, De roligaset arterna jag såg idag var Grey-backed Storm Petrel, White-Headed Petrel, Pintado Petrel och King Penguin. Kanske var Kungspingvinerna roligast på sitt sätt, att se dem komma hoppandes i små rader som delfiner. Här är lite fågelporr:

Wandering Albatross – Det här är en en vääldigt gammal hane. De blir vitare ju äldre de blir.

Pintado Petrel

Sooty Albatross – Det här är nog den snyggaste albatrossen.

Eller den här:

Light-mantled Albatross

Common Diving Petrel

Southern Giant Petrel – Det här är ishavens mördarmaskin. Den drar sig inte för att döda och äta upp de mindra pingvinarterna när de är ute och simmar, eller så kalasar den gärna på albatrossungar.

Subantarctic Skua – de här är inte så gulliga de heller. Det finns ju inga rovfåglar på havet så någon måste ju göra jobbet.

White-headed Petrel (en s k dokumentationsbild)

White-chinned Petrel? inte heller av nå´n högre bildkvalitet men den var lite udda tecknad och drog tankarna åt en Spectacled Petrel.

Hursom, nu är det kväll och man får pusta ut. Det drog på rejält nu i skymningen och hela havet kokade. I såna lägen är det viktigt att ha det autonoma spamfiltret välkalibrerat, att kunna skilja agnarna från vetet, vilket är lättare sagt än gjort på bortaplan. Men några av de mer fokuserade lyckades skilja ut flera Kerguelen Petrels, vilka de ska ha all heder för. Jag var för splittrad för den uppgiften.

Nu styr kapten ut på havet igen. Det är som sagt ett superkänsligt område så man gör allt för att inte störa. De har t o m ropat ut i högtalrna att vi måsta ha helt släckt i hytterna och dra för gardinerna så att inte fåglarna ska dras mot det mystiska ljus vi annars avger.

Vi har ett oslagbart wi-fi här. Det brukar vara väldigt segt, om inte omöjligt, att t ex dra iväg så många bilder som i det här inlägget när man är utomlands. Men för en ohemul summa pengar kan man ansluta sig till Starlink, Elons satellitnätverk, på båten. Swischhh

Idag har vi kommit till mer syrerika vatten, och det har blivit mycket kallare i luften. Man ser stora stråk av flytalger och artrikedomen har ökat. Det är fortfarande inga kolossala mängder men artlistan har fyllts på. Tillkommit har bl a Sooty Albatross, Northern Giant Petrel, Black-bellied Storm Petrel, och White-headed Petrel.

Indian Yellow-nosed Albatross

Och så var det de där jävla prionerna, nu har dom börjat dyka upp. Som jag tidigare skrev är denna artgrupp svårast. De är ganska små, flyger snabbt, kastar fram och tillbaka likt en fladdermus samt är några olika att välja på:

Antarctic Prion är defaultprionen där man sedan relativiserar ansiktsteckning, den svarta på stjärtspetsen och näbbens storlek och form för att uttrycka karaktärsdragen för de andra arterna. Jag har alltid enormt svårt att fota fåglar över vatten trots att min utrustning är av hög kvalitet, mitt autofokus fullkomligt förnedrar mig, och dagens prionbilder blev därför så här 🙂

Dagens fågel var en jättelik albatross som hängt med båten hela dagen. Vi tog för givet att det var en Vandringsalbatross, den största och den vanligaste i den artgruppen i dessa vatten. Den kan bli över 3,5 meter i vangspann och väga över 10 kg, så stor att båda vingarna inte ens får plats på bild(se nedan):

Tristan Albatross ?

MEN. Nu påstår nestorn inom havsfåglarna, Peter Harrison, att det är en Tristan Albatross. Hela världspopulationen av den häckar på Cough Island, ett av världsarven och en del av ögruppen Tristan de Cunha vilken ligger bra långt härifrån i södra Atlanten. De här fåglarna rör sig dock mer cirkumpolärt än i nordsydlig riktning och på förra resan som gjordes 2022 såg man en fågel som bestämdes till just Tristan Albatross. Harrison är med på båten man har fått mothugg av andra experter här så det ska bli intressant att se hur detta utvecklar sig. Det finns egentligen bara en dräkt, den 7:de, där det är möjligt att skilja dessa två arter. När jag pluggat på har jag fått intrycket av att den fågeln vi såg idag skulle vara en gammal hona Vandringsalbatross då den har för mycket svart på stjärten för en 22-årig Tristan 7.0, vilket Harrison påstår att det är. Haha, det är verkligen nördarnas konvent det här 😀

Det är ganska trång och svårt att hitta en bra plats att stå på. Missnöje har börjat uttryckas över att man tar för stor plats med sin tubkikare. Det är i princip bara de svenska skådarna som använder tub. Och definitivt inte kryssningsturisterna, som utgör ungefär hälften av passagerarna, så man kan lite förstå att det vid trängsel skylls på tubarna. Jag har dock hittills mest använt min hyttbalkong som ligger bra placerad, lågt och långt fram. Idag kändes det som att många fåglar jag såg var de som lyfte från vattnet när båten kom, ofta flög de sedan bara en kortare bit och la sig igen på vattnet alternativt drog i väg i 90 graders vinkel mot båtens färdriktning.

Två nackdelar finns dock med hyttskådandet, FOMO och det sociala. Att jag kommer att missa mycket försöker jag leva med, det kommer alla oavsett strategi, och det sociala kan man ta vid frukost eller med någon kvällsbira. Men det är faktiskt så många svenskar(>90 pers), så mycket folk och en så stor båt att det fortfarande finns några som jag vet är med men som jag inte stött på ännu.

Och apropå det sociala så var det Penguin Party idag. Det verkade dock inte svenskarna ha prio på, utom jag då. Men här är några andra pingvinkompisar:

Jag är en ond pingvin!