6 januari

Resans avslutning gör vi två dagar i en biotop som kallas karoo. Det är en halvöken utan träd eller gräsmark och en markyta som består av mestadels sand och sten, på engelska kallas det en ”arid zone”. Det är dock inte alls helt torrt överallt utan i en del svackor eller där grundvattnet ligger nära finns små bestånd av gröna buskträd och en del örter.

På morgonen gör jag en ganska planlös rektur en bit ner längs väg 355 mot Ceres och ser mest det som är allmänt här. Vanligaste fågeln är Karoo Long-billed Lark som flitigt deklarerar sin närvaro med en lång sjunkande vissling – tsiiuoo.

Karoo Long-billed Lark

Andra fåglar jag såg längs vägen var några flitiga grupper Spike-heeled Lark, en vacker adult Southern Pale Chanting Goshawk, de mer oansenliga Familiar och Tractrac Chat samt en South African Shelduck och två African Black Duck i en liten damm.

Southern Pale Chanting Goshawk

Efter den rekognoceringsturen gör jag en mer riktad insats och åker till Shellmacken precis vid infarten till samhället och parkerar bilen vid bron över den uttorkade floden Oorlogskloof River. Jag har aldrig förut använt ”bandspelare” för att locka till mig fåglar, dels för att jag tycker att det principiellt inte är helt klockrent och dels för att jag helt enkelt är lat och inte så lite teknikobekväm. Hursomheslt så kör jag sången från en inspelad Namaqua Warbler här samtidigt som jag promenerar på flodbanken. Det är en högpitchad svirrsmattrig harang som får igång flera stycken fåglar som hoppar upp ur buskarna och undrar vad det är för inkräktare de fått in i reviret. Dom är i vanliga fall ganska oansenliga och nu till på köpet väldigt slitna av häckbestyr och matjakt i de vassa torra buskarna.

Namaqua Warbler

För övrigt har inte detta område så mycket att ge, förutom några African Reed Warbler som jag av någon anledning lyckats missa till nu, så jag ger mig in i det vackra Akkerendamreservatet. Det är ett område omgivet av berg och en stor anlagd damm i en del. Där läggs en ny antilop till däggdjurslistan:

Springbok

Det roligaste som händer här är att jag hör två Cinnamon-breasted Warbler uppe en bit i bergen sitta och fila på sina smått dissonanta och vemodiga ljusa visslingar. Yes! Eftersom jag inte bara är fågelskådare utan oxå pappa så hinner jag inte approachera dessa fåglar vilka hade varit kul att få på bild, jag har lovat hemkomst till frukost klockan nio.

Frukost och iväg ytterligare upp in i obygden. Från Calvinia går en i princip spikrak 15 mil lång asfaltsväg rakt upp till Brandvlei som är en ort som känns bortglömd och med lite hillbillystuk. Inte ens dom vita kan engelska här utan det är afrikaan eller zulu som talas. På vägen upp ser vi några kolonier South African Cliff Swallow som häckar under vägbroarna. Här har vi gott om tid och bara chillar och njuter av obygdens charm.

Jag älskar det här landskapet med dess vidsträckta vyer. Som på havet fast på land och med någon slags påtaglig känsla av rumslig oändlighet. Pippi och jag tar en eftermiddagstur i sakta mak österut någon mil på grusvägen mot Van Wyksvlei. Vi har det fantastiskt chill och mysigt. Hon ligger och läser Hobbitboken i baksätet och jag gör sporadiska stopp och vandrar ut i markerna. När man stänger av motorn är det alldeles tyst, inte ens vinden låter. Bara fåglarna. Det är förvånansvärt gott om fågel i den till synes karga tillvaron. Redan vid utfarten ur byn ser vi tre stycken White-browed Sparrow-weaver, en mycket karaktärsfylld fågel som på resan bara ses här och nu. Lark-like Bunting och Black-chested Prinia är vanliga. Mitt 400:nde resekryss blir ett litet gäng Grey-backed Sparrow-lark. Sympatisk fågel 🙂

Black-chested Prinia

Grey-backed Sparrowlark