Crab Plovers i Mida Creek

I onsdags var sista dagen i Watamu och jag åkte runt halvön till en stor lerbank som hyser ett tusental övervintrande vadare. Förutom hägerpiparna var det för oss mer bekanta nearktiska vadare som småsnäppa, större strandpipare, öken- och mongolpipare, tereksnäppa och en ensam storspov. Vanligaste måsfågeln var Gull-billed Tern och över flög resans enda obs av tre stycken Greater Flamingo.

Terek Sandpiper(uppe till höger)

Torsdag var resdag tillbaka till Nairobi. Jag drog på mig ytterligare en punktering på vägarna till Mida Creek varför avresan blev något försenad. Ska man få punka ska man dock få det i Kenya, alla är vana vid detta och fixar snabbt till det på tilbörligt sätt. Deagen gav bara en ny researt, men en ganska tung rackare, en Taita Falcon flög turligt över vägen vid ett lunchstopp i Voi. Den sena avgången gjorde att vi var tvungna att angöra Nairobi i mörker, ingen lek vill jag säga. Ingen gatubelysning, tre filer utan vägmarkering och många med helljuset på varför man är ganska blind i mörkret. Och fort går det, det som lyser upp bäst är fartkamerablixtarna, rena nyårsfyrverkeriet, som sitter på stora bågar över vägen var femhundrade meter.

Rondo Retreat

På fredag åker vi till vår sista destination på resan, Kakamegaregnskogen. Den ligger 35 mil nordväst om Nairobi och är 240 kvadratkilometer stor, en tiondel kvar av vad som en gång bredde ut sig här. Den sista milen tar man av på en riktigt dålig väg rakt in i djungeln och kommer fram till ett gammalt stugområde i engelsk konlialstil, Rondo Retreat. Här är en riktig oas med en jättefin trädgård och regnskogen in på knuten. På tomten häckar ett par African Crowned Eagle. Alla pratar tyst, går sakta och man blir uppassad av butlerliknande servitörer som serverar frukost, två trerätters middagar(lunch och kvällsmål) samt såklart afternoon tea.

Lördagen blir en heldag i regnskogen där jag toppar med Turner´s Eremomela flankerad av ett prydligt entorage endemer i form av bl a Ansorge´s Greenbul, Least Honeybill, Bocage´s Bush-shrike, Red-bellied Paradise Flycather, Yellowbill samt superskulkarna White-tailed Ant-thrush och Scaly-breasted Iliadopsis.

Dark-backed Weaver

Det är inte bara fågellivet som är unikt här, nedan syns en fjäril som bara finns i denna skog:

Hobart´s Red Glider

Guereza Colubus Monkey

Kvantitativt kan resan sammanfattas som 225 körda mil, sju boenden, två punkteringar, 277 fågelarter och över 30 däggdjur. Kvalitativt är svårare att sammanfatta, mycket upplevelser blev det i varje fall. Nu ska det nästan bli skönt att komma hem och möta lite vardag.

Red-tailed Monkey

Lokal fiskare med tillstånd i Watamu Marine National Park

Vi har nu checkat in på ett hak lite högre upp på Watamuhalvön precis i kanten av ett stort marinreservat. När det är ebb kan man vandra ut och titta närmare på sjögurkor, -stjärnor och -borrar samt allehanda vattenlevande djur. Fascinerande

En vitsandad paradisbeach som vid ebb blir ca två meter grundare

Här ligger vi still i tre dagar, men jag gör fågliga hit jobs i närområdet. Igår var det tänkt att jag skulle göra ett besök i Mida Creek vid ebb men det blev till att fixa bilen istället. Däcken fick rejält med stryk på nervägen med punka på höger bak och ett par riktiga sår på båda framdäcken. Att laga tre hål på bakdäcket och att switcha plats på fram- och bakdäck gick på 120 svenska riksdaler. Arbetstid är billigt att köpa här men i övrigt ligger priserna högt, ungefär som i sverige.

Stackars bilen får lite omvårdnad

Det har gått lite stå i skådandet ett par dagar av diverse omständigheter och jag stod och stampade på drygt 220 researter hela dagen igår men siktar på att nå upp till 300 researter totalt, brukar kännas rimligt på slika komboreser. Mina kvaravarande hot spots är Mida Creek vid ebb i eftermiddag och de två avslutande nätter i Kakamegaregnskogen på fredag och lördag..

Sooty Gull – afrikas ”fiskmås”

Maten är fantastisk här, på bilden ovan syns min gårdagslunch, tonfiskcarpaccio till förrätt och grillad bläckfisk som huvudrätt. Stället vi hamnade på råkade bli ett italienskägt hotell och med bara italienska gäster, känns lite som en ”skyddad verkstad” även om det inte sitter helt fel med ett par dagar av mer europeisk touch på stil och mat.

Ser vi ut att lida? 🙂